Ingen kan fatta hur skönt jag tycker det ska bli att få slippa Liljaskolan och lärarna! Det går inte att beskriva.
Den egentliga anledningen till varför man har en mentor ska väl vara att denne ska hjälpa en. Min mentor har INTE varit till nån hjälp iaf kan jag lova! Hon har bara gjort livet surt för mig. Nyss fick jag en ganska fin utskällning av hon. Som att det är mitt fel, när inte hon kan sitt? Jag kan ju på en gång säga att jag inte bara stod där... Den snälla Emma försvann. Om det finns nån som tror att jag inte kan vara arg så äre väl bara att komma hit, för jag är inte glad än...
Gymnasietiden har varit den värsta tiden i mitt liv!
onsdag 2 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar