Tiden går för fort. När jag var liten ville jag alltid följa med pappa när han skulle ner i källaren och elda. Jag tyckte att det var så roligt, fick alltid snickra på nån pinne eller liknande.
Idag var det jag som gick ner själv i källaren och eldade.
Vars tar tiden vägen? Känns som om det var igår som jag gick efter pappa vad han än gjorde, följde han ut i verkstaden, "hjälpte" till att bygga alla utbyggnader.
På vintern byggde vi snöborgar, jag, Emil, mamma och pappa, vi åkte pulka, och gjorde många oförglömliga utflykter där vi grillade korv och drack varm choklad. Inte så konstigt kanske att jag älskar att åka nånstans, helst på vintern, grilla korv, äta en ostmacka och dricka varm choklad.
Och somrarna var minst lika oförglömliga. Vi har varit på många småresor, till t.ex. Kalix, Arjeplog, Norge, Östersund, Ankarsund, Sollefteå, Kramfors. Det har varit mycket badande i älven och lekande i skogen här hemma. Jag och Emil har haft många kojor i skogen.
Vilka tider. Saknar dom. Jag har nog haft tur som har en sån bra familj. Vi gör fortfarande mycket med familjen, men det är inte samma sak som när man var liten. Jag går min egen väg nu och kan inte alltid vara med och göra alla saker som förr.
Känns lite tråkigt men livet tar inte slut som tur är. Hade jag sagt det här, att livet inte tar slut än, för tre månader sen så hade jag lika gärna velat att livet kunde sluta där, såg inte alls ljust på framtiden. Men nu är det annorlunda. Nu vill jag leva, har planer, om än många som aldrig kommer att genomföras. Och nu, det bästa av allt, har jag Johan också. Kan man egentligen vara gladare än vad jag är? Nä, tror inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar